Skrivet av: Mikael Jonsson

I juli 2011 bestämmer vi, Richard och Micke, oss för att göra en flygsemester i södra Sverige. Ingen av oss hade tidigare gjort någon större utflykt med övernattningar förut.
Vi planerar en färdväg från hemmabasen Frölunda utanför Stockholm, ned längs med östkusten till Ronneby med ett antal stopp på vägen. Vi räknar med en, kanske två nätter för att ta oss dit och tillbaka via västkusten. Redan nu dyker första frågeställningen upp. Kommer vi hinna ända till Ronneby första dagen? Kan vi ens landa på militärflygplatsen, än mindre parkera planet där över natten? Ett samtal till tornet ger oss klartecken, så länge vi tar oss in till flygplatsen i samband med en reguljärflygning ska det gå bra.
Vi bestämmer oss för att ha Kalmar som en alternativ övernattningsort ifall mörkret hinner före oss till Ronneby. Resten av resan får vi ta som den kommer.

Redan på avresedagen får vi dock ändra planerna. Regn hemma i Stockholm stoppar avfärd på morgonen. På eftermiddagen klarnar det något och vi bestämmer oss för att ge oss iväg mot Stegeborg och sedan Västervik för övernattning. Vi lyfter mot Stegeborg vid femtiden under ett ganska lågt molntäcke.

Vi gör ett kort uppehåll i Stegeborg där vi tar en snabb titt på omgivningarna innan vi byter förare och ger oss av mot Västervik.

Navigeringen är inga större problem längs kusten och vädret har nu blivit betydligt bättre. När vi närmar oss Västervik hör vi på radion att vi inte är ensamma. Någon ligger i landningsvarvet och ytterligare ett plan är på väg mot flygplatsen. Vi landar vid åttatiden på en flygplats som ligger något högre upp än omgivande terräng vilket gör det svårt att bedöma höjden på final. Vårt lätta och relativt långsamma plan kräver dock inte så mycket landningssträcka och att korrigera höjden är inga som helst problem.

Richard pilotar mot Västervik

Planet som landat strax före oss visar sig tillhöra ägarna av Bunge flygfält på Gotland, Inger och Gert. De har servat sitt plan, en Ralley, och är nu på väg hem men övernattar i Västervik. Piloten som låg i landningsvarvet har Västervik som hemmabas och ger oss alla skjuts in till stan.

Efter att ha installerat oss på budgetalternativet, ett vandrarhem som bara hade ett rum kvar, ger vi oss in till centrum för att äta. Där möts vi av Inger och Gert samt deras vän Ralf som bor i Västervik. Vi får en mycket trevlig matstund med en hel del flygsnack. Vi lyckas tigga till oss skjuts ut till flygplatsen dan därpå.
Sagt och gjort, strax innan nio på morgonen är vi tillbaka på flygplatsen. Vi förbereder oss samtidigt som en PA28:a sticker iväg mot Gotland med förväntansfulla passagerare. Vi säger hej då till Inger och Gert som tankar sin Rallye.

Första målet är Hultsfred. Tio minuter innan landning tar vi en titt på flygplatskortet och inser att vi missat att det är PPR och att vi därmed måste fråga om lov innan vi får landa. Några sms senare och problemet är löst, det är okej att landa. Trots en ganska välkomnande flygplats med en stor fin terminal är vi de enda på hela flygplatsen, inte så spännande.

I det här läget är det väldigt bra att ha extra bensin i tankarna. Ännu bättre hade förstås varit att ringa till flygplatsen i förväg eller ta reda på öppettider i AIP, men det är lätt att vara efterklok. Vi har gott om bensin kvar och får hoppa, eller rättare sagt flyga, över Oskarshamn och gå direkt mot Byxelkrok på Öland.
Öar är ganska tacksamma att åka till ur navigeringssynpunkt. Vi har långt innan vi såg Oskarshamns flygplats sett Öland i horisonten. Turen över havet tar knappa 20 minuter.

I Byxelkrok har vi bestämt träff med Mickes före detta kollega, Göran, som har sommarstuga i Byxelkrok. Precis i anslutning till flygplatsen ligger en Go Kart-bana. Vi bestämmer oss för att köra ett race. Göran vinner.

Vi tankar i Byxelkrok och startar mot Borgholm. Strax efter start smäller det till från flygplanet. Vad är det som låter? Vi konstaterar ganska snabbt att planet i alla fall fortfarande flyger. Det smäller till igen. Nervositeten växer. På Eurocub har man ibland en tendens att stänga dörren och lämna en bit av bältet utanför. Båda bältena är innanför dörrarna. Det smäller igen. Tanklocket! Micke har glömt att skruva på tanklocket! Det hänger i en liten kedja och slår i fartvinden mot vingen. Vi vänder direkt tillbaka och landar. Det är i princip vindstilla så vi kan göra en kort inflygning i motsatt riktning från starten. Vi skruvar dit locket, vänder planet och startar igen. Hittills har Micke undrat hur sjutton man kan vara så klantig att man glömmer skruva dit locket. Nästa gång kommer han nog ha en mer ödmjuk inställning till dessa, ack så mänskliga, klantar.

På grund av tidsbrist och en eventuellt lite för blöt bana skippar vi att landa i Sandvik och siktar på Borgholm för att äta. Att följa Ölands kustlinje kräver inte så stora orienteringskunskaper. Landskapet är platt med fullt av vita gärdesgårdar av sten. Det har mulnat på lite och ut över havet ser vi ingen horisont, havet och himlen flyter ihop. Att ge sig tillbaka till fastlandet är inte att tänka på i det läget.

Vissa flygplatser, som Arboga och Katrineholm, har trafikerade vägar som korsar inflygningen. Borgholm är en sådan flygplats. Vi passerar lågt över bilarna och hoppas att ingen ska bli allt för överraskad av att plötsligt bli överflygen av ett landande plan. Skyltarna som varnar för lågtflygande plan är bra att ta på allvar.
Vi landar och parkerar planet i norra änden av Borgholms stora breda gräsfält. Solen har kommit tillbaka och det är nu ganska varmt. Vi upptäcker strax att det inte finns någon väg ut från fältet i vår ände av banan. Vi tar oss friheten att korsa en kohage för att slippa gå runt.

Väl inne i Borgholms centrum är det fullt av folk på gågatan. Det verkar som folk går väldigt mycket på Öland för det finns skoaffärer överallt, som alla har rea.
Matutbudet är något sämre än skoutbudet. Vi får tag i mat på en lite halvsunkig restaurang med uteservering. Vi börjar fundera på tiden. Vi måste tanka i Kalmar och vara framme i Ronneby före halv sju för att hinna innan flygplatsen stänger. Samtidigt vill vi ta en tur över södra Öland och se Stora Alvaret. Vi lämnar Borgholms centrum och går tillbaka mot fältet. Det har blivit riktigt varmt nu. Ett par kilometers promenad i värmen lockar inte. Som tur är hittar vi en skuggig stig genom skogen i omgivningarna till Borgholms Slott. En liten omväg men mycket bättre. Vi tar en snabb titt på Slottet innan vi går tillbaka genom kohagen och till planet.

Vi startar mot Ronneby och får genast en mer utmanande navigering än hittills. Småland består tydligen av en hel del skog vilket inte är det enklaste att navigera efter med bara karta. Någon GPS har vi inte förberett. Vårt ultralätta plan har inte någon som helst navigeringsutrustning, förutom kompass. Så här långt har vi flugit utan kontakt med någon flygledning. Nu måste vi prata med Kalmar-tornet som ber oss kontakta Ronneby TMA så fort vi lämnat flygplatsen. Vi som varken lämnat in färdplan eller flyger i kontrollerad luft. I det här läget visar det sig väldigt fördelaktigt att vi båda är piloter. Richard kan koncentrera sig på flygningen medans Micke tar fram GPS och sköter radion. Vi har trots arbetsfördelningen det ganska hektiskt innan vi fått igång GPS:en och kan lokalisera exakt var vi är på kartan. När GPS:en slutat krångla och fått kontakt med satelliterna knappar vi in Ronneby som mål och vi kan i alla fall hålla rätt kurs. Efter en stund dyker det upp några sjöar och vägar och vi hittar exakt var vi är på kartan.
Vi ser ner på vägarna och tycker lite synd om bilarna som inte ser något annat än skog på båda sidor av vägarna. Även om vi också bara ser skog över småland har vi alla fall milsvid utsikt över kullarna.

Vi når Ronneby en knapp timme efter starten från Kalmar. Ronnebys asfaltsbana är 2300 meter lång vilket är cirka 2000 meter mer än vi behöver. Vi får klart att landa och frågar tornet om vi får landa ganska långt in på banan. Det går bra men vi får trots detta taxa en en bra bit ner längs banan och bort till civila plattan.

Planet parkerat i gräset på F17:s civila platta.

Efter säkring av plan tar vi bussen in till Ronneby och traskar en bit till vandrarhemmet vi bokat, Villa Nora. Vi frågar efter matställen och får tips om att hotell Brunnen serverar grillbuffé. Vi letar upp hotell Brunnen som på framsidan är totalt öde och tyst. Grillbuffén, som är en grilltallrik, serveras på terrassen på baksidan. Terrassen är full av liv och rörelse. Borden är fullsatta av människor som dricker öl och äter av den berömda grilltallriken. Strax ska Nick Borgen inta scenen. Vilken kontrast till den helt öde framsidan.

Nick Borgen kör några Beatles-låtar, grilltallriken fick väl godkänt precis som vandrarhemmet. Efter en sen kväll och tidig morgon med frukost på hotell Brunnen tar vi bussen tillbaka till fältet.

Ute på flygplatsen ber vi att få gå ut till vårt plan som väntar på plattan. Så fort SAS-planet startat mot Arlanda får vi passera säkerhetskontrollen med väskorna på ryggen genom pipande metalldetektorer. Känns bra.
Efter att ha gjort i ordning planet och satt oss hör vi ett vinande ljud från hangarerna. Vi spanar. Vi hoppas. Vi spanar med kikare. Ser ingenting. Vinandet ökar. Efter ett par minuter ser vi det. Ett Jas-plan taxar ut mot banan och startar.

När vi tar oss tillbaka till planet pågår fallskärmsaktivitet. Det var lite ovant att se hopparnas plan näst intill störtdyka tillbaka mot marken för att göra tiden i luften så kort som möjligt.
Medan vi gör oss klara taxar Hercules-planet förbi och ska starta. Det gungar rejält i vår lilla kärra från vinddraget som Hercules-planets fyra motorer skapar.
Innan vi startar hovrar en polishelikopter förbi som kommit för att tanka.

Vi lämnar Kristianstad och beger oss mot Halmstad. Det visar sig vara den mest trafikerade flygplatsen hittills. Det är fullt av radiotrafik på tornfrekvensen. En inlämnad färdplan hade gjort livet för flygledaren i tornet lite lättare, nu dyker vårat långsamma plan upp helt oväntat och vill landa.
Vi blir först klarerade till ett väntläge där vi får snurra runt ett varv innan vi får klart att fortsätta mot banan. Trots att övrig trafik verkar starta norrut får vi landa söderut. Antagligen för att det är i södra änden vi ska parkera. Landningen går bra trots relativt hård sidvind över asfaltsbanan. Vi taxar inte speciellt fort så ett annat privatplan får snällt vänta nån minut innan vi hunnit taxa ner hela banan och av mot parkeringen.

Från flygplatsen tar vi oss ut via den lokala flygklubben och äter varsin hamburgare på Max.
Tillbaka i klubbstugan lånar vi datorn och kollar upp vandrarhem. Vi borde hinna till Alingsås innan det blir mörkt. Vi behöver tanka på vägen så vi ringer till Varberg och frågar om de har bensin. "Nej, den är helt slut, vi skulle ha fått leverans i förrgår, eller vänta". Vi hör ett samtal i bakgrunden: "Är du här för att fylla på bränsle?" "Ja". "Ja, hallå? Nu har vi bränsle". Mitt under samtalet anlände den försenade bränsleleveransen.
När vi ska starta ropar vi upp Halmstad-tornet. Inget svar. Den så livade flygplatsen är nu ganska tyst. Vi slår upp öppettiderna i AIP. Flygplatsen har stängt och öppnar igen om en timme. Vad gör vi nu? En person på flygklubben berättar att det är okej att starta trots att tornet har stängt. Inte en självklarhet på alla flygplatser.

Vi flyger längs den lättnavigerade västkusten och efter en halvtimme når vi vårt nästa stopp, Falkenberg/Morup. Vi sänder blint våra avsikter att landa på det lilla gräsfältet. Någon svarar, "Charlie Juliet Charlie, to land on Falkenberg. We do not speak swedish". Vad nu? Helt plötsligt måste vi prata flyg-engelska på radion, något som ingen av oss gjort förut.

Med sinande bränsle sticker vi iväg till Varberg för att tanka. När vi passerar över Varbergs fästning och lågt in över hamnen med lyftkranar omkring oss, undrar vi om vi verkligen följer landningsvarvet helt korrekt.
Landningen går bra och vi taxar bort mot klubbstugan. Falkenberg har en stor cirkelformad gräsyta med två korsande banor. Plötsligt får vi hjälp via radion att taxa in. De har till och med ett torn, trots att det är ett okontrollerat gräsfält.

Det tar en stund att övertyga de hemmahörande om att de faktiskt har bränsle. Personen vi pratade med i telefon är inte kvar. Vi provar att tanka men det kommer inte många droppar. Efter lite pumpande med en handpump på den stora cisternen kan vi konstatera att det faktiskt finns bränsle. Troligen har man kört ledningarna tomma varpå pumpen inte orkar dra fram ny bensin. Ingen på plats vet hur man gör för att lufta ledningarna. Att använda handpumpen är inget alternativ.

Flygklubben är dock bemannad med en person som har jour. Mycket uppskattat av oss. Ett febrilt ringande och forskande påbörjas för att förse oss med bränsle. Vi börjar inse att vi inte kommer hinna förbi Säve och ett besök på Aeroseum. Till slut kommer någon som visar oss en avluftningsventil som vi, trots intensiva undersökningar av tankanläggningen, inte kunde hitta. Efter en del avluftning och nästan två timmar från landning kan vi äntligen fylla vingarna proppfulla med blyfri bensin.

En fin tur över relativt höga kullar och djupa dalar, för att vara södra Sverige, tar oss till Alingsås. På radion hör vi segelflygsaktivitet. Vi närmar oss fältet samtidigt som flera svalor dyker ner runt om kring oss, turligt nog utan att träffa planet. Vi ropar upp fältet och frågar om det finns segelflygplan kvar i luften. En kärra ligger inför landning. Vi passerar rakt över fältet och ser på när segelflygplanet, som under instruktioner över radion, landar. Det visar sig vara en uppflygning med ett lyckat resultat. Vi landar och umgås en stund med segelflygarna.

När vi går in till Alingsås kommer piloten i det ensitsiga planet ikapp oss med sin bil och kör in oss till stan. Vi går vidare till vandrarhemmet vi bokade tidigare. Receptionen är obemannad men ett kuvert med vårt namn och rumsnyckel ligger och väntar. Precis som planerat. Nästan. Dörren till rummet går inte öppna. Är det vi som gör fel? Vi vänder och vrider på kortet. Undersöker dörren. Nej, vi gör rätt. Det är två lås i dörren. Någon har låst extralåset. Förutom att låsa ute oss har vandrarhemmet missat ännu en väsentlig sak, ett journummer. Eller, det finns en lapp med tre nummer, Securitas, Polisen och 112. Känns knappast aktuellt. Vi får ett mobilnummer av en annan gäst. Inget svar. Vi ringer Securitas som verkligen gör allt för att få tag i en kontaktperson, utan resultat. Vi är alldeles för hungriga för att orka tänka. Vi hämtar mat och äter på vandrarhemmet. Ringer ett annat vandrarhem som är fullbokat. Till slut blir First Hotel Grand vår räddning. De har lediga rum och öppet hela natten. Vi försöker hålla tillbaka vår irritation över vandrarhemmet när vi skriver en hälsning på en lapp och går till vårt hotell.

Dagen därpå åker vi vidare till Herrljunga flygfält. Här är det vanligen segelflygverksamhet men vi är lite tidiga för att se någon aktivitet. Vi gör ett kort stopp med förarbyte innan vi drar vidare till Tidaholm. Från luften får man bra utsikt över den platta V ästgötaslätten och dess platåberg.

Vi går upp på lite höjd och planerar att ligga kvar en bit upp tills vi når ut till ön. Skulle motorn få för sig att stanna vill vi gärna kunna glidflyga till, eller i alla fall nära, land. På radion hör vi ett plan som tänker likadant. Han avser stanna över Gränna tills vi påbörjat inflygning för att sedan komma efter. Utsikten är ungefär som när man åker längs E4:an längs Vätterns östra strand, fast bättre. Hela Vättern och Visingsö breder ut sig under oss.
Visingsös två banor ligger som ett V och omsluter en golfbana. Vi landar och hoppas att inga golfbollar kommer farandes.

Förutom en mysig liten klubbstuga med kamin, kök och övernattningsmöjligheter finns det inte mycket kring själva fältet. Vi hyr varsin cykel för 20 kronor var och cyklar ner till hamnen för att äta. Vi hinner se lite av ön den knappa milen ner till hamnen.
När vi tagit oss tillbaka till fältet och Richard badat färdigt i kalla Vättern, kommer en rejäl regnskur. Vi är ganska blöta och trötta när vi cyklat tillbaka från flygfältets badstrand till klubbstugan i det tunga blöta gräset med regnet över oss.

Medan vi väntar ut regnet funderar vi på var vi ska tanka. Vi har Finspång som nästa mål, Motala är en möjlighet men även Katrineholm borde fungera. Vi ringer ansvariga på Finspång som meddelar att det går att tanka om det finns folk där, annars blir det svårt.
Regnskurarna drar bort och vi lyfter från Visingsö. Vi cirklar två varv innan vi på två tusen fots höjd styr tillbaka mot fastlandet i riktning mot Finspång. Vi får en fin tur i helt stilla luft över det platta Östergötland. Micke styr medan Richard navigerar med hjälp av alla kyrkor som finns utsatta på kartan.

Göta kanal slingrar sig genom Östergötland.

När vi landar i Finspång är vi ensamma på fältet. Vi har ganska ont om bränsle. Vi kanske skulle tagit Motala i alla fall, nu når vi inte tillbaka dit. Vi räknar på hur långt det är till Katrineholm, jodå, det klarar vi med marginalerna i behåll. Vi ringer fältansvariga i Katrineholm som meddelar att bränslet är slut! Vilken miss. Vi ringer runt till ansvariga i Finspång, ingen har möjlighet att komma ut och hjälpa oss tanka.
Vi börjar inse att vi borde planerat detta bättre. Vi får tips om att Norrköping har bränsle. Inget svar på Norrköpings flygklubb men tornet meddelar att det går bra att komma och tanka hos dom.

Vi anländer till ännu en oplanerad flygplats. Tornet guidar oss till tankanläggningen som tar VISA-kort. Som tur är liknar den tankanläggningen i Kalmar så den här gången klarar vi att tanka själva.
När vi tankat klart kommer ytterligare en skur som vi väntar ut i planet. Vädret har blivit lite sämre och enligt SMHI:s regnradar är det fullt med regn mellan oss och Stockholm. Efter en stunds väntan ringer vi tornet och frågar om vi får komma upp och vänta där. Vi är mycket välkomna.

Den relativt nyexade flygledaren Kristian tar emot oss i tornet och vi utbyter en hel del kunskap mellan flygledare/piloter.
Vädret håller dock på att bli ännu sämre med skurar runt hela Norrköping. Det börjar bli knappt om tid att hinna hem till Frölunda innan mörkret kommer. Parkera planet i Norrköping kostar 150 kronor per dygn. Dessutom är flygplatsens öppettider begränsade, vi måste antingen lyfta om en halvtimme eller stanna i Norrköping över natten och pricka in en tid nästa dag när flygplatsen är öppen och vädret flygbart. Samtidigt är ett stort oväder över Östersjön är på väg in kommande dygnet.

Tiden går. Vi måste lyfta innan flygplatsen stänger. Nu är klockan för mycket för att vi ska hinna hem. Vi bestämmer oss för att lämna Norrköping och spendera natten i Stegeborg. Då kan vi åtminstone åka tidigt på morgonen.
Med åtta minuter till godo innan stängningsdags lämnar vi Norrköping. Låga moln men sikten är okej. Vi parkerar planet och går upp till hotellet i hopp om att det finns lediga rum, vi kunde ringt och kollat innan men det hade inte varit lika spännande. Vi får ett rum som kostar betydligt mer än de 150 kronor som Norrköping hade tagit för parkeringsplats...

Efter en tveksamt prisvärd middag på hamnkrogen blir det ännu en sen kväll. Det som skulle varit en, kanske två nätter, blir nu fyra, om vi kommer hem dagen därpå vill säga. Vi ringer meterologen som berättar att prognosen på ovädret över Östersjön är extrem osäker. Men ju tidigare vi kan åka desto bättre.

Vi går upp redan klockan sex dagen därpå. Molnbasen ser faktiskt ganska okej ut - från marken. Ovädret som skulle åkt in över Stockholmsområdet har åkt in precis söder om oss. Vi lyfter och ser hur det ser ut. Som mest 900 fots molnbas i turbulent luft... Hemlängtan kan ibland vara starkare än förnuftet. De flesta olyckor sker i dåligt väder, inte sällan med hemlängtan som motivation. Klumpen i magen växer. Blir vädret sämre kanske vi inte ens kan vända tillbaka till Stegeborg. Vi bestämmer oss för att vända innan vi hamnar i en sådan situation.
Vi känner en blandning av besvikelse och lättnad när vi är tillbaka i Stegeborg. Men nu kan vi i alla fall äta hotellfrukost.

Efter några timmars ovisshet och uppgivenhet ringer en av flyglärarna från Frölunda och undrar varför vi är väderfast i Stegeborg när det är så fint väder i Stockholm. Vi kanske ska göra ett nytt försök, Metarn för Norrköping säger att både sikt och molnbas är helt okej.

Vi gör ett nytt försök. Molnbasen är inte mycket högre nu än tidigare på morgonen. Men med vetskapen om att vädret bara blir bättre mot Stockholm fortsätter vi. Det dröjer inte speciellt lång tid innan molnbasen blir ett par tusen fot och vi känner oss mycket lugnare. Micke börjar dock känna lite illamående på grund av turbulensen som uppstått mellan det lugna luftskiktet på marken och den starka vinden på höjd. GPS:en visar 50-55 knops markfart. Det blir en seg flygning från Stegeborg men efter drygt en och en halv timme tar vi äntligen mark hemma på Frölunda, precis i tid innan planets bokning går ut.

Till sist...

Vi lärde oss en hel del under resan. Till exempel att allt tar längre tid än man tror. Vi åkte visserligen på eftermiddagen och kom fram på förmiddagen men det som från början skulle vara en, kanske två nätter, blev fyra, utan att hinna med alla fält vi planerat.

Vi hade totalt 14.8 timmars flygtid och flyg cirka 750 nautiska mil (140 landmil). Resan blev ganska intensiv, sena kvällar och tidiga mornar med lite tid att slappna av på. Färre stopp, vi gjorde 18, på mer tid vore att föredra.
Vi borde också kollat upp varje fält mer noggrant. Även om fälten inte har PPR är det en bra idé att innan resan ringa samtliga fält man ska besöka, vissa kan vara stängda. Ska man landa på en stor flygplats kan en karta över taxivägar och parkeringsplatser bespara några anrop om vägbeskrivningar från tornet.

Det är väldigt bra att kolla upp möjligheter till tankning innan räckvidden sjunker allt för mycket. Hade vi ringt Katrineholm redan från Visingsö hade vi antagligen kunnat tanka i Motala och sluppit en natt på resans dyraste hotell.

En komplett Svenska Flygfält visade sig användbar då vi fick landa på oplanerade fält. Internet i mobilen underlättar resan betydligt, likaså Android-appen FlightMet Sweden.
Driftfärdplaner kan med fördel göras via swflightplanner.se.

Man träffar många trevliga och hjälpsamma människor. Andreas i Västervik som gav oss skjuts. Inger och Gert som bjöd in oss till deras middagsbord. Ralf som bjöd på öl och skjuts. Tankhjälp i Byxelkrok. Välkomnande klubbstugor, framför allt i Kristianstad, Halmstad och Visingsö. Alla som jobbade för att vi skulle få fram bensin i Varberg. Bogserpiloten i Alingsås som gav oss skjuts. Boende på vandrarhemmet i Alingsås samt Securitas-telefonisten som gjorde allt för att hitta en kontaktperson till vandrarhemmet. Vandrarhemmet i Alingsås som dagen efter bad om ursäkt och betalade mellanskillnaden för hotellrummet. Kristian i Norrköpingstornet. Personalen på Trädgårdshotellet i Stegeborg som erbjöd skjuts till Norrköping. Tack.