Skriven av: Roger Höglund

Måndag em:

 

 Efter diverse demoflygningar och annat  var det då dags att påbörja hemresan. Vår första etapp skulle gå till Maypole airfield i sydöstra England där vi tänkte övernatta. Vi kände oss en aning stressade eftersom många flygfält i England (oavsett dom ärbemannade eller ej) har särskilda öppethållningstider, så för att inte komma fram för sent fickvi skynda oss iväg. Vid ca: 17.30 (lokaltid) kom vi till slut i luften och vi beräknade en flygtid på 1 timme & 30 minuter.

 

 

 

 Färden gick från Oaksey park åt sydost med sikte på London. Vi flög utan ATS-färdplan då den mesta av flygningen gick i okontrollerad luft.

 

Vår plan var att flyga genom en VFR-korridor mellan Heathrow och Gatwick på vår resa österut, men för att komma in i korridoren måste vi passara genom Farnborough MATZ (militärt ATZ). Nenas Problemas, vi ropade upp Farnborough och fick klart passera. Vi passerade strax väster om banänden till rwy 06, och dom sparade inte på effekten till banljusen, en mäktig syn……..

 

 

 

 En stund senare dök det upp ett minst sagt ovanligt meddelande på GPS.en, EGLL (Heathrow) controlled airspace near ahead. Tittade man ut till vänster så kunde man se Heathrows enorma ytor uppenbara sig och till höger såg man Gatwick och flygplanen som var på väg in för att landa där.

 

 

 

 När vi hade lämnat Farnborough´s frekvens  kontaktade vi Fairoaks Twr, trots att vi inte berörde deras luftrum men ändå för att meddela vår närvaro.

 

Nu hade vi ca 40 minuters flygning kvar och det började mörkna i horisonten. Vi visste att det var sämre väder ute till havs och det var det vi såg. Vi närmade oss Maypole och vi fick faktiskt lite duggregn på oss i landningsvarvet men det riktigt dåliga vädret hölls sig väl öster om oss ute till havs. Väl efter vi landat  tog John(Maypoles ul-pilot) emot oss.

 

Vi undrade hur vi skulle göra med parkeringen av våra flygplan under natten och efter en stunds velande fick vi till slut parkera samtliga flygplan under tak i hangar………

 

 

 

 Efter en hård dag med mycke flygning  skrek magarna efter mat och vi fick hjälp av John att beställa Indisk mat per telefon. Medan vi väntade på att maten skulle levereras  gick vi iväg till den närbelägna by-puben och tog en svalkande öl före maten.

 

Senare på kvällen, mätta och belåtna efter all mat  så va r det dags att detaljplanera och lämna in ATS-färdplan. Roger skulle ringa in färdplanen till Heathrow, men icke sa nicke, det var endast fax som gällde, dom hade inga möjligheter att ta emot en färdplan per telefon. Så det blev till att renskriva färdplanen och lägga de på faxen istället, och en stund senare ringda upp London igen och få bekräftat att allt var OK.

 

Äntligen var det dags att få lite nattsömn inför morgondagens bravader. Men nattkomenderingen blev nog inte vad alla hade hoppas på , Bertil, Einar, Håkan och Rolf fick ligga ute i ett par husvagnar som hade sett bättre dagar.

 

 

 

Rolf klagade på att det var alldeles för kallt och fuktigt för att kunna sova, men alla lyckades få en blund i ögonen ändå. Micke & Roger var snabb att boka plats i klubbstugan där det var varmt och skönt, ZZzzzz……

 

  Tisdag.

 

 Upp i ottan för att göra oss klara för avfärd.

 

 

 

Flygfältet ”öppnade” först kl 08.00 på morgonen så tidigare kunde vi inte åka än fast vi gärna hade velat göra det.

 

Upp i det blå och iväg, vi hade bestämt att när vi flyger över vattnet så skull Roger och

 

Einar flyga tillsammans i ledarplanet. Vi började med att kontakta Manston Approach för att aktivera färdplanen, men det kunde dom inte göra, så vi blev hänvisad till London info istället. Så fort färdplanen var aktiverad skickade dom oss tillbaka till Manston igen, men dom ville inte heller ha oss på sitt ansvar, så vi blev skickade till Osteende controll istället på vår väg över vattnet mot Holland , och strax efter det var det dags att skifta till Amsterdam info.

 

Det var ett fasligt fipplande mellan kanaler fram och tillbaka på vägen över vattnet.

 

Vädret var bra och det var ganska intressant att sitta och titta på alla fraktfartyg som tuffade på under oss, därför kände vi oss aldrig ensam trots att vi var mitt ute över havet.

 

Ahh, land i sikte. Vi ser holländska kusten uppenbara sig i  horisonten men även en hel del regnskurar som ligger som ett band efter kusten. Då blev det till att åka lite längre norr om tracken för att undvika vädret, men så fort vi hade kommit in över land  blev det bra  igen. Detta var vad man kan kalla för typiskt kustväder, bra ute över vattnet och bra in över land, men dåligt precis efter kustlinjen. Några minuter senare dyker det upp en F16 på vår vänstra  sida som verkar en aning nyfiken. 

 

 

 Einar trodde kanske att vår formation av tre flygplan kunde se ut som ett jättestort flygplan på deras primärradar. Dom passade väl på att få lite övning tack vare våran förbiflygning( undra vad det kostade dom Holländska skattebetalarna). Resan gick vidare förbi Rotterdam och vidare norrut.

 

 

 

 När vi närmar oss Amsterdam så ser vi  flygplan på en lång rad efter varandra på väg att landa på Schiphol.

 

Ju längre norrut vi kommer ju närmare oss kommer dom landande planen.

 

Nu befinner vi oss rakt under inflygningen och dom förbipasserande flygplanen är RIKTIGT nära, man kan nästan räkna nit på planens undersida när man tittar upp genom takfönstret. Nu är det bara frågan om sekunder tänker man, innan vi kommer att bli rejält omskakade av turbulens, men nåt sånt inträffar naturligtvis inte.

 

Då bryter flygledaren in och säger: Sierra Echo Yankee Uniform Sierra you are now crossing the extended centerline of rwy 27, and you may see som heavy traffic inbound on the ILS, jodå vi såg trafiken. Anledningen till att vi kom så nära var att deras kontrollzon är utformad så att den följer förlängningen på huvudbanorna men den har inte samma utberedning åt sidorna, därför kan man flyga väldigt nära flygplatsen på endera sidan utan att komma in i deras kontrollzon, och ligger dom dessutom och landar på en tvärbana så kommer planen väldigt nära G-luften utanför innan dom kommer in i kontrollzonen……

 

Nåja, vi fortsatte vidare norrut över kanaler och tulpanodlingar mot Borkum som var vårat etappmål. Vi närmade oss gränsen mellan Holland & Tyskland och kustlinjen mot Tyska bukten i Nordsjön. Vi lämnade Dutch Mil info som kontrollen heter i Holland där vi befann oss och skiftade till Bremen info för att direkt efter kontakt avsluta våran färdplan och skifta igen till Borkum info och meddela vår avsikt att landa.

 

 

 

 Vinden låg på styft 20 knop men Borkum har många banor att välja bland så vi kunde landa med vinden i näsan.

 

Puhh!!.. England-Tyskland i ett svep på 3½ timme med en Eurocub, inte dåligt…… Det var skönt att få sträcka på benen och slå en drill, nu var det mat som hägrade. Vi gick till det närbelägna värdshuset som vi hade övernattat i på nervägen för att äta, dom hade otroligt goda schnitzlar.

 

 

Efter maten var då dags igen för att ställa för nästa etapp, Borkum – Landskrona i ett enda svep var planeringen, så det var bara att sätta igång med tankning och faxning av färdplan innan det åter igen var dags för att skutta iväg. Vi talade om vår avsikt att taxa ut och personen i tornet svarade Oki, det svarade han förövrigt till allt vi sa på radion, Oki……

 

 

 

 Nu hade vi flyttat runt lite i placeringen av folk i maskinerna så Roger och Håkan flög först i YUS och sedan Einar och Bertil i VAY och därefter Micke & Rolf i YVV.

 

För att skydda oss mot eventuell pinknödighet hade vi fått med oss urodomer som vi kunde använda, en slags kondom med en slang till en påse men skulle fästa innanför byxan på benet. Nu var det bara Rolf som var järv nog att prova denna mackapär och den som nu träffar honom kan ju fråga hur det gick…………………

 

Nåväl vi startade och vi styrde rakt österut där Ostfrisiska-öarna ligger som på ett pärlband efter varandra, en minst sagt imponerande upplevelse.

 

 

 

 Vinden låg på 25-30knop i nordvästlig riktning, och lastbåtarna som var på väg mot inloppet till Elbe gungade rejält nere på vågorna.

 

 

 

 Förövrigt var det ebb just då och det var massor med folk och hästar och dyligt som vandrade runt på uppstakade vägar på havsbotten lite varstans. En del av vägarna gick ända ut till en av öarna i området. Vi kommer in över land igen och passerar över St. Michaelisdonn där vi mellanlandade på nervägen. Håkan rattar in deras frekvens för ett ögonblick och ropar för att säga hej men inget svar…….

 

Vi följer Nord/Östersjö-kanalen en stund innan den viker av öster ut. Nu har vi mera nordlig kurs och det börjar gå riktigt långsamt, strax över 50 knop visar GPS:en.

 

Efter en liten stund flyger vi över staden Eckernförde strax NW om Kiel. Där i hamnen ligger det fullt med ubåtar. Halva hamnen verkar vara militär och den andra halvan civil, för övrigt verkar det vara en pittoresk stad, vad man kan se från luften i alla fall. Resan går vidare och vi lämnar Tyskland bakom oss och tar kontakt med Danmark, närmare bestämt med tornet i SÆnderborg som ger oss tillstånd att fortsätta mot nordost och vidare mot Sverige. Vi kommer in över Fyn, och Storebelt-bron reser sig mejestätiskt i horisonten. Det är svårt att egentligen få något begrepp av storleken ifrån luften, men kastar man ett öga på vägbanan och jämför med storleken på en bil så fattar man ganska snabbt vilken koloss det verkligen är.

 

Vinden vrider mer och mer mot väster och när vi passerar staden Fredrikssund  svänger vi mot en rakt ostlig kurs och nu börjar det gå undan, med 30 knop i ryggen avverkar vi benet över norra Sjelland i ett nafs och Öresund kommer allt närmare. Roger kontaktar Copenhagen info för att få skifta till Malmö kontroll  men det är stendött på radion så vi byter till Malmö ändå.

 

Vi kommer in över Ven och kontaktar Malmö och ber att få avsluta färdplanen på samma gång och vips så ser vi Viarps/Landskronas flygplats framför oss.

 

 

 

 Nu känner sig Bertil hemma, han tar kommandot och går in först i varvet för landnig.

 

Struten ligger mitt i bana 30 och vinden på bara ca: 8kt nere på marken trots närmare 30 knop på bara 1500ft höjd. När alla har landat känner vi en enorm lättnad att ha svensk mark under fötterna igen,  och det är inte förrän nu vi egentligen inser att vi har ju faktiskt flugit från England till Sverige på bara en dag med Eurocub och endast en mellanlandning.

 

Nu var det dags för en brak-middag som Bertils hustru hade ordnat och det smakade fantastiskt och därefter kaffe ute på altanen i klubbhuset. Bertil var nu hemma och lika så hans flygmaskin VAY och Roger hoppade också av i Landskrona för att stanna i Skåne en vecka. Detta passade ju ypperligt för den sista etappen när det nu bara fanns två flygmaskiner som skulle till Stockholm. Dagen efter åkte Rolf & Micke i YVV och Einar & Håkan flög tillsammans i YUS. Tre timmar efter start i Landskrona med en fin medvind så landade åter Villevalle och Yusse hemma på Frölunda igen efter en veckas flygäventyr……..

 

 

………….en resa vi sällan lär glömma.

 

Roger Höglund